Publicerat i Göteborgs-Posten 250226 – Kristian Wendel – Dan Sjögren

Glassfabriken låg på Landalagatan 5 Göteborg

Minns du den legendariska Göteborgs-glassen?

”Vi hade kunnat konkurrera ut alla andra glassfabriker om inte Bror blivit sjuk.”

De dagar då skolans bespisning serverade potatisbullar brukade vi traska ner till Heden. Där stod i början av 1960-talet en liten vitmålad vagn, märkt BT-Glace, alldeles intill en medfaren träkåk där bostadsförmedlingen låg. Det var många som vallfärdade till den där vagnen. Och de som kom ut ur träkåken och som fortfarande saknade bostad kunde trösta sig med en portion. Själva lunchade vi alltså vissa dagar på glass.

Den är fortfarande legendarisk. Det var en jädrans go’ glass, suckade någon häromdagen och det är ju så en äkta göteborgare uttrycker saken.

Vi unga köpte alltid var sin liter gräddglass. Damen vid vagnen spadade upp glassen i en vaxad pappers-bägare. Den första halvlitern var godast. I efterhand kände man sig lite karamelliserad och fet i munnen.

Så gick decennierna och jag var inte i närheten av någon BT-Glace. Då dök den oväntat upp igen! Jag satt i en sal på Hisingen, försjunken i det mycket omfattande material som Nanne Engelbrektsson samlade in i samband med att Landala revs och ”en livsform försvann”.
En kapsel innehöll hennes pärmar om affärsidkare i Landala. Jag bläddrade fram en charkuterist omgiven av sina korvringar, en ung kvinnlig skräddare när hon tog mått på en man i byxor och en firma som sålde ved och fotogen.

Sedan kom alltså en pärm om BT-glassen! En rad foton låg med i pärmen. Och jag fick åter den där gräddigt söta smaken i munnen.

Bilderna tar oss in i själva glassfabriken. I taket fanns en roterande axel, till vilken man kunde koppla på upp till sex läderremmar. Remmarna drev i sin tur stora vispar, nedsänkta i rejäla rostfria kärl. På golvet stod större bastkorgar, till randen fyllda med is. Tillslutna kannor som nog innehöll vispgrädde var nersänkta i korgarna.

Det här systemet med en motor och drivremmar, transmission, var redan då föråldrat men här tycks det ha tjänat företaget väl.

Leevi Babarin berättar om glassfabriken i sin barndom i ett samtal och på nätet:
”Mina kusiners pappa Lennart körde lastbil för ett åkeri i Göteborg, bland annat krossad is från Isbolaget i trälådor. När farbror Lennart körde isen och kom fram till Landalagatan, så tutade han alltid på oss barn och då rusade vi till BT glass och hjälpte honom att bära in trälådorna.
Jag tror att det var två–tre damer som tog emot isen inne vid tillverkningen och skopade upp isen tillsammans med det grova saltet i stora trätunnor.

Men först hade damerna placerat emaljerade hinkar med lock i trä­tunnorna, med den ofrysta flytande glassmassan.
Jag kom ihåg att när de startade motorn till drivaxeln så väsnades det alltid… Vi fick alltid smaka av den vita glassen, i trasiga rån/bägare. De dagarna minns man.”

Också Lars Christer Kjellgren berättar om BT-glassen på nätet:

”På BT glass gick damerna som arbetade där med stövlar på fötterna. Remmarna … gjorde att grädden och isen vispades till perfekt konsistens. Efter det tillsattes hela jordgubbar eller andra frukter … Har aldrig ätit en godare glass”.

Törnqvist visste att riktig grädde är en förnämlig smaksättare. Sådana djupa sanningar kan man leva gott på. Bror blev miljonär. Han skapade den superba glassen och därmed samtidigt sig själv, kan man kanske säga.

Pärmen innehåller också bilder på herr BT själv – Bror Törnqvist. Han svarar på Engelbrektssons frågor och berättar om verksamheten och sitt liv.
På något ställe i arkivets papper står det att han också själv skötte all bokföring. Intet mänskligt tycks ha varit honom främmande. Inte ens bokföring.

Bror trodde inte på banker och sådant, han höll i pengarna själv. Han kunde ta upp sin plånbok som innehöll många av de största sedlarna och ge barnen i släkten en slant när de dök upp, berättar en närstående. Bror hade inga egna barn men var en stor hundälskare. 

I ett djupt kärl låg det enkronor. Barn i släkten ombads att sticka ner handen och försöka få upp så många kronor som möjligt. Dem fick de sedan behålla.
Kanske tänkte Bror att det var ungefär så här han fick ta vara på varje möjlighet under de svåra åren i det förgångna.

Han var född 1910 och ”gift på engelskt vis”, långt innan ordet sambo var uppfunnet. Han och Gullan bodde ihop i en tvårummare i närheten av fabriken. ”Fästmön” hade arbetat i företaget under 30 år.
Fabriken låg i ett landshövdinge­hus på Landalagatan 5. Lokalerna saknade skylt men många röster på nätet meddelar att folk från hela stan hittade till glassen. Den såldes inne i lokalen eller utanför om vädret tillät.

Bror Törnqvists livshistoria börjar i moll. Familjen var utfattig. Modern dog i barnsäng när hon födde sitt 14:e barn. Bror fick börja arbeta i skogen när han var sju år. För att kunna överleva knyckte man rovor från bönderna i trakten.
Han var född i närheten av Ulricehamn och sökte sig till Göteborg när han var 15, ”delvis följde jag järnvägen dit”, berättar han. Där fick han arbete hos en man som var i branschen. ”Så började min bana inom glassen”, summerar Bror.
Här vänder också lyckan för honom. Han kunde snappa upp hur glassen tillverkades och började sedan själv sälja strutar och bägare på gatorna. Den första lilla fabriken låg i Haga.
1939 kom han över lokalen i Landala och firman blev snabbt större. Fram till 1960 såldes BT-Glace i kiosker på 14 ställen i Göteborg och firman hade då många anställda.
”Vi hade kunnat konkurrera ut alla andra glassfabriker om inte Bror blivit sjuk”, säger en av damerna som framställde glassen.
Den sista tiden arbetade sex personer i firman. 1968 lades fabriken ner, ett par månader efter att intervjuerna gjordes. Troligen dog Bror något år efter.
”Jag har arbetat för hårt”, förklarar Bror. ”Hjärtat är slut.”
Hur tillverkades då den fenomenala glassen?
Bror snappade upp receptet när han lärde sig yrket. Glassen var ”en ren naturprodukt”, meddelar han. Man använde ”isfrysning”. Mycket vispgrädde tillsattes men något pulver ingick inte.
Bror och damerna är förtegna på den här punkten. Det är begripligt, med tanke på att hela denna framgångssaga är så förknippad med receptet. Här kan man verkligen förstå värdet av en affärshemlighet och att den måste skyddas. ”Jag är inte ens säker på att de där två damerna som gjorde glassen kände till receptet”, uppger en källa.

De i fabriken jobbade alla dagar i veckan, från april till september. Bror själv arbetade i 35 år, ända upp till 18 timmar om dygnet och tog aldrig semester, uppger han. Man tillverkade och sålde glass också under helger och söndagar.
”Hela societeten i stan är våra kunder och de kommer varje sommar”, berättar en av kvinnorna i fabriken. Glassen går också på export och flygs till Amerika, London och Oslo, ”glassen är omtalad i hela världen”. ”I alla fall i Europa”, rättar Bror.
”Jag började med en byxknapp”, förklarar Bror men det visade sig alltså att den knappen var fäst i ett par guldbyxor.
Under vinterhalvåret tyckte han om att fiska, hade egen båt och tillsammans med en gammal överkonstapel fångade han torsk, skädda, havskatt och makrill ute vid Vinga.
Under några år hade Bror också en ”Thunderbird, Guldbilen kallades åket, det var lila”. ”Han hade alltid den senaste modellen av något amerikanskt vrålåk, ofta öppna cabrioleter, som parkerades utanför fabriken,” meddelar ett ögonvittne.

Och alla pengarna?
Bror hjälpte sina syskon och släktingar men använde också ”många pengar åt de fattiga och sjuka, säkert en halv miljon”, uppger han själv.

Vid Heden sålde han för övrigt också varm korv med mos, världsberömd i hela Göteborg. Poliser, brandmän och ambulansförare fick köpa sina portioner till halva priset och syntes därför ofta i kön. Bror ville gynna de samhällsnyttiga.

Dan Sjögren
” Han kunde snappa upp hur glassen tillverkades och började sedan själv sälja strutar och bägare på gatorna.